söndag 25 oktober 2009

Det är inte dom det är fel på, det är mig...

Det har varit en rätt så bra helg. Isaac har fått vara med vid älgjakten med farfar och idag va han borta i stort sett hela dagen. Det var en trött liten kille vi fick hem där vid 18 tiden, men med MASSOR att berätta.

Själv har jag haft besök idag av en kär vän och det var jättemysigt att sitta på vår köksoffa och sörpla kaffe och surra. Det var längesedan!

Mannen har snickrat lite i köket, socklarna har kommit på plats, ja i stort sett iaf... vi har hunnit vika undan tvätten och vårt matsalsbord i vardagsrummet har åter fått se dagens ljus. Det har den senaste tiden varit en avställningsplats för div tvätt, skrot och annat som man inte orkar gå bort med just då.

Kroppen har varit sisådär. Värken har varit underkontroll fram tills idag. Nu på eftermiddagen hade jag rätt så ont i bäckenet och fick ta en extra tradolan retard. Typiskt va! När jag va till läkaren förra veckan sa jag att jag inte ville höja dosen eftersom den dosen jag låg på hade funkat så bra. Jag har ju känt att jag fått bra smärtlindring i stort sett hela förra veckan. Men jag skulle aldrig ha sagt så, för redan när jag kom hem i tisdags, efter besöket på smärtrehab, så hade jag jätteont... Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra med det där... får väl öka vid behov..

Nånstans känns det ju som att jag skulle må bättre om jag höjde, men samtidigt känns det under kontroll att stå kvar på samma, det känns onödigt att höja i onödan. För hur det än är så blir jag ju så trött av dom, och hur kul är det att lulla omkring och va alldeles dåsig i bollen hela dagarna?

Barnen har varit skiiiitjobbiga hela veckan och hela helgen. Ursäkta och förlåt! Jag älskar mina barn, dom är världens mest underbaraste varelser.... men jag tror inte många förstår hur kaotiskt det kan vara hemma hos oss ibland. Och att då vara både smärtpåverkad och / eller trött och dessutom jätte ljudkänslig är inte så najs.....

Igår tex, satt jag med Isaac i knät och skulle försöka få på honom lite kläder. Han hade sprungit omkring enbart i blöjan hela dagen och klockan hade hunnit slå "mellis" och jag kände att nu fick det vara nog! Isaac skrek i högan sky... samtidigt som Lucas skrek ännu högre av avundsjuka över att Isaac var den som fick sitta i knät.. Och så hade det varit precis hela dagen. Grinade inte den ena så grina den andra...

Helt plötsligt stod svärmor i vardagsrummet och frågade vad i himmlens dagar hände? "så här har det varit hela dagen, sa jag... Så här är det ALLA dagar, tillade jag....

Men det var tur att dom kom, både svärmor och svärfar. Dom fick ta över kalabaliken.... och eftersom våra barn fullkomligt avgudar deras farföräldrar så blev det faktiskt riktigt lugnt. Dom satt där på vår kökssoffa med varsin liten pojke i famnen.

Så vi kunde till å med bjuda dom på äppelpaj, vaniljsås och kaffe. Mysigt värre!!

Det är rart med barn, men jag önskar att våra kunde vara något mer dämpade.... det är sånt liiiiv! Det är verkligen en utmaning att ha 2 så små barn så tätt.... det är bara 1 år och 8 månader emellan dom.
MEN, dom börjar ha riktigt roligt tillsammans oxå så jag kan inte säga att jag skulle ha gjort annorlunda om jag fick välja.

Det hade bara varit enklare om jag varit frisk.
Så det är inte dom det är fel på utan mig. :-(

1 kommentar:

  1. Catta med Eds typ 326 oktober 2009 08:33

    Jag tror jag kan förstå hur det kan vara. Har själv 4 barn varav dom två sista pojkarna skiljer det 11 mån på. Det liknar faktiskt kalabaliken som brukade va hemma hos oss. Vissa dagar hade man bara lust att fly men jag kan trösta med att det blir bättre om än tiden verkar stå still ibland. Nu är våra pojkar 13 resp. 14 år och har väldigt mycket gemensamt även kompisar. Visst blir det fortfarande liv i luckan här hemma ibland men inte på samma sätt, så håll ut det blir lättare med tiden, i alla fall här.

    SvaraRadera