tisdag 10 november 2009

Något av ett dilemma

Har tänkt på en grej...

Varje dag äter jag mediciner... av olika slag. Bland annat smärtstillande. Utan dessa smärtstillande skulle jag inte ha orken att sköta nånting här hemma överhuvudtaget, jag skulle ha väldigt väldigt ont...

Men i och med att jag tar dessa smärtstillande så tar jag mig upp på morgonen, jag hjälper mannen med barnen, ger hundarna mat och ser till att dom får morgonrastning... Men redan innan lunch är jag ofta helt slut. Kan knappt hålla ögonen öppna och har ofta fått ont i ryggen eller i nacken, eller både och.

Den övriga värken lindras med mina mediciner, men dom gör inga underverk. Dom gör inte så att jag kan leva ett normalt liv. Dom gör inte så att jag kan vara en närvarande mamma så som jag vill vara. Eller en sådan vän som jag vill vara, eller en sådan livskamrat och hustru till min man, så som jag vill vara...
Dom gör inga under...

Och när smärtrehab och FK ska göra en bedömning, så gör dom denna bedömning utifrån hur jag fungerar i mitt liv MED smärtstillande i kroppen. Dom ser mig aldrig när jag inte tar mediciner...
Nu anser smärtrehab att jag inte alls är i skick att gå tillbaka till arbetslivet, men tänk...

Tänk om jag hade vägrat alla mediciner, vägrat ta smärtstillande och istället försökt hantera värken på annat sätt, genom att leva mitt liv efter mina egna begränsningar...

Då hade jag inte ens kunnat medverka i det här rehabprogrammet som pågått i först 4 veckor på heltid och sedan 4 veckor på distans... För jag hade haft för ont för att orkat ta mig iväg... jag hade inte kunnat sova ordentligt pågrund av alla smärtor.
Jag hade inte kunnat eller orkat byta en enda blöja, läsa sagor, bygga Duplo med barnen... Jag hade inte kunnat stå vid spisen och laga mat de dagar jag hade "bra" dagar... för jag hade nog inte haft så många "bra" dagar...

Min fråga är, om inte smärtrehab och FK kan få en lite sned bild av personen ifråga då dom bara ser då personen är mer eller mindre smärtlindrad... eftersom det ofta krävs medicinering för att kunna ta sig dit...?

Jag vet flera som verkligen bet ihop och kämpade sig till rehaben varje dag.. men som verkligen inte egentligen hade orken och som fick betala priset när dom kom hem i form av mer eller mindre värk...
Anses dessa personer då vara mer "frisk" än andra bara för att dom varit bättre på att bita ihop? Kan man jämföra en rehabtids närvaro med närvaron på ett jobb?

Nä, jag tycker det känns som ett knepigt dilemma det här med mediciner. Man vill äta dom för att man ska stå ut med livet... för att inte duka under fullständigt... Men man vill ju inte lura sig själv och andra att man mår bättre än vad man faktiskt gör...

Om mitt rehabteam anser mig vara så pass dålig som jag är nu, ja, de skulle nog få en chock om de såg mig då jag inte går på mediciner... Hur jag får krypa på alla fyra uppför trappen när det är som värst, hur jag får stödja mig på kryckor för att mina ben ska orka bära min kropp... eller hur ofta jag skulle ligga i svår spänningshuvudvärk på grund av alla små inflammationer i nacken som jag får då jag anstränger mig...

På smärtrehab och på hos många läkare säger man "ja men nu har ju FK sina regler... och du har ju haft dina sjukdagar... " etc... men jag kan ju inte hjälpa att regeringen stramat upp alla sjukförsäkringsregler... dessa åtstramningar gör mig inte friskare. Hade det varit så hade jag varit på jobbet nu, för jag hade gjort vad som helst för att slippa denna oro över ekonomin, ersättning.. stressen av att inte klara av ett vanligt hederligt jobb, få en inkomst, få semester, arbetskompisar....

Det är ungefär som att säga att vi lägger ner alla fängelser, för då försvinner ju alla kriminella för "alla kan bli vanliga svenssons" vi kör strutsen o stoppar huvudet i sanden så försvinner alla svaga människor! Poff!! Borta!!!

Eller? Har jag fel?

5 kommentarer:

  1. Det enda tips jag kan ge dig är att du förhoppningsvis har en bra läkare bakom dig som skriver i läkarutlåtandet PRECIS hur du har det hemma! Att du inte klarar av ditt liv helt enkelt. F-kassan går nästan helt och hållet på vad som står i det utlåtandet. Så har din läkare skrivit att han tror att du ska kunna gå tillbaka till ditt arbete så tror dom på det. Tycker du ska prata med din läkare om vad som skrivs i detta utlåtande. För jag kan inte själv tänka mig att du har tänkt dig att börja jobba nästa vecka?

    Å sen måste jag skriva en liten grej om smärtlindring. Jag har ju som du vet rätt mkt sådant, typ hästdos... Jag har nu lagt mig på en nivå så jag kan sticka. Det var mitt mål! Resten kan jag fortfarande inte... Man lurar ju kroppen med medicin men man måste lära sig att man inte ska börja städa eller klippa gräset så fort man höjt sin dos. Då behöver man bara mer å mer å mer. Nu har jag kommit upp till MIN dos. Jag kan sticka igen, halleluja!!!
    Många kramar från Renée

    SvaraRadera
  2. Jag vet precis hur du menar, det är verkligen vrickat. Men jag tror läkarna, FK, och AF tar för givet att man tar smärtlindring ifall man behöver det. Att säga nej till smärtlindring när man har så jäkla ont som du har, kan nog för dem verka som att en blind person säger nej till ledsagare eller blindkäpp. Visst borde din egentligen arbetsförmåga (utan smärtlindring) tas i beräkning, men eftersom du har "hjälpmedel" (ex. i form av mediciner och ortoser) som fungerar, så får du nog räkna med att FK och AF vill att du använder dem. Fast just nu har du väl ändå ingen arbetsförmåga, med eller utan medicinerna. Så då finns det i mina ögon inte så mycket för dem att käbla om. Men det är klart, dessa förbaskade regler tar ingen hänsyn.. Hoppas det snart blir ny regering och nya regler! Kram :)

    SvaraRadera
  3. Nä, jag tycker inte att du har fel!!! Förstår vad du menar. Det är verkligen ingen lätt situation du och din familj befinner er i. Jag fick veta av min FK-handläggare att det är superviktigt att läkaren skriver tydligt å verkligen förklarar vad som är fel på intyget. Min handläggare brukar ringa å fråga läkaren om det är nåt oklart men jag tror inte att alla gör det. Tyvärr.
    Jag håller alla tummar för att du ska få all hjälp du behöver!!!!
    StorKramen, Maria

    SvaraRadera
  4. Det är ju så som du skriver. Krasst sett; ingen tackar en för att man biter ihop, för att man kämpar på. Och biter ihop gör man ju. Tyvärr kan man väl säga, i vissa situationer.
    Jag är ju som du; utan mina värktaböetter kan jag inte röra mig alls. Med dem är det i alla fall uthärdligt. och är det inte det så kommer jag ju inte ifrån det ändå...

    SvaraRadera
  5. Jag har ju haft "tur" och aldrig haft strul med fkassan tvärtom jag har fått bråka med dom för att få komma ut och jobba..Men nada hände.

    De jag har sett av vänner som är i din sits i Luleå att fkassan resonerar"Du har denna och denna rabetsförmåga sen om du ligger hemma däcke efteråt är inte vårt problem"

    alltså du ska helst jobba tex 50% sen hem och sova..

    De tar inte hänsyn till att du ahr barn osv.

    du har småbarn och de gör at du har mer omkring dig du har de tungt. Självklart har du mer ont då än de som inga barn har hemma eller har större barn.

    Min mamma blir 60 år hennes kropp är slut. Men hon får ingen sjuskrivnin. .så hennes vardag går ut på att jobba, slänga i sig smärstillande och sen vara helt knäckt. De tur de bara hon och pappa och pappa gör mycket hemma.

    Regeringen regler går ut på att de tro man är frisk efter 1½ år mirakel kan ske under en natt*ironi*

    SvaraRadera