söndag 27 december 2009

Att inte passa in..

Azlan tar allting med ro.....
Hans favoritposition

Jag har inte riktigt fått in den där julstämningen i år. Och jag som normalt älskar julen och allt som hör till. I år har jag mest känt mig stressad och utarbetad. Stressad över att jag inte haft orken att göra allt som jag velat göra.

Tack vare söta syster så fick vi ju iaf till ett pepparkaksbak och lussebullsbak och det är jag enormt tacksam över. Jag vill ju att mina barn ska känna att det är en tradition - att baka julbak.

Nu är julen över, eller nästintill. Det är liksom bara "efterdyningar" men man flyter med och försöker njuta av varje ledig dag. Slappar och äter gott. Kanske lite aningens too mucho av det sista.... hm,...

Det är så mycket som jag vill göra här hemma. I huvudet så rusar jag fram som en duracell kanin och fixar, rensar, städar och fejjar... men i verkligheten så stångar jag huvudet i väggen så fort jag tar på mig ett projekt.. Och då kan man ju lätt räkna ut att det inte är mycket som blir slutfört för min del. Och blir det slutfört så känns det ändå halvgjort. Tråkigt.

Vill inte ha den här dumma sjukdomen i min kropp. Vadå "acceptans" som smärtkliniken talar så mycket om. Jag tror inte att jag nånsin kommer kunna känna acceptans inför att jag måste leva mitt liv i slowmotion. Världen går inte så sakta, allt ska gå fort, man ska "producera" och vara kreativ. Det synkar inte bra med min sjukdom. Alltså passar jag inte in. Och det är den känslan som förföljer mig just nu.

Att inte passa in.

4 kommentarer:

  1. Jo du, du passar visst in, vore det inte för dig, som är lite saktare skulle hela världen gå till miste!
    Stå på dig, du behövs och passar visst in.
    God fortsättning.
    J

    SvaraRadera
  2. Vet inte vad jag ska skriva. Jag har ju aldrig haft en sjukdom som våldgästar min kropp så till den milda grad i min kropp... så jag kan bara föreställa mig om hur du har det. Jag ösnkar, önskar så att det fanns en liten manick som man kunde använda någon gång ibland, som bara för 24 timmar kunde få dig att slippa all smärtan Gumman!

    Varma kramar!

    SvaraRadera
  3. Jag lovar att även om det känns helt kaotiskt just nu så kommer du att acceptera detta så småningom, även om det kommer att ta lång tid. För mig tog det nog 10 år från det jag blev sjuk på "riktigt" alltså när jag inte orkade med mitt liv riktigt längre. Det är svårt att förstå och acceptera, jag vet. Säkert svårare än någonting annat. Helt plötsligt sätter det sig i huvudet, man bara "är" helt enkelt och det är superskönt när poletten äntligen har fallit ner. Jag kan egentligen inte ge dig någon hjälp överhuvudtaget... Jag ger dig en kram istället!!!

    SvaraRadera
  4. Jag är oxå övertygad om att du en dag kommer att kunna acceptera, även om den dagen känns långt borta nu... Men visst är det onödigt att du ska behöva ha så ont som du ha. Jag lider med dig å önskar att jag kunde göra nåt för att få smärtan att försvinna.
    Skickar en MegaStorKram!!

    SvaraRadera