tisdag 6 april 2010

Jag är bra, precis som jag är..

Ibland känns det som att jag inte är så smart faktiskt..


Det är ju så mycket i allt det här med mina krämpor och mediciner hit och dit, som är logiskt... men ändå gör jag saker, antingen i fel ordning... eller ingen ordning alls.. eller bara på helt fel sätt och alldeles för mycket.


Jag hoppas ju iaf att jag, om några år, kan se tillbaka på den här bloggen och tänka att jag faktiskt har kommit väldigt långt.
Att jag lär mig hur jag fungerar..


Som det är nu så är jag expert på att lova saker hit och dit "ja men självklart kan jag köra!"... eller "ja men självklart - det är ju bara å komma, för jag är ju alltid hemma".. men när det kommer till kritan så inser jag ju att nej, jag kan ju inte köra... för jag orkar ju inte... och nej.... jag orkar med besök precis just då... för jag måste hinna vila innan "det" och "det"...


Och när jag då inser att det är så här det ser ut.... att jag vill så mycket och jag tar för givet att jag klarar en massa saker som jag sen inte kan leva upp till... ja då är det lätt hänt att jag får en liten svacka, känner mig mindervärdig.... eller.... mindre bra... eller jag vet inte...


Jag har inte blivit kompis med min diagnos.. och kanske är det just detta som är det största problemet.. jag lever kanske i nån fantasivärld där jag går och väntar på att "allt blir bättre"... men för att det faktiskt ska bli bättre så måste jag ju lära känna mig själv, min kropp och inse mina begränsningar.. och istället för att bli ledsen och nere över allt jag misslyckas med att göra, så borde jag vara glad för det "där lilla" i vardagen..


Alla är olika och jag är bra precis som jag är..

4 kommentarer:

  1. Jag tror att det är vanligt att det tar tid att bli vän med sin sjukdom. När jag väl fick min diagnos så gick det fort för mig, jag accepterade direkt faktiskt men jag hade nog inte gjort det för fem år sedan. Handlar nog om hur vi mår psykiskt och vad vi har för livserfarenheter. Jag gick in i väggen för ett antal år sedan och gick i terapi, blev av med en massa ångest och blev en helt ennen människa. Jag har mycket hellre EDS än den ångesten jag hade då. Nu försöker jag tänka på hur tacksam jag är för varje dag som går och jag får vara utan min ångest!
    Du kommer oxå att acceptera din situation nån gång. Du har ju inget annat val, ditt liv ÄR så här, det finns ingen tillbakaspolningsknapp som kan spola tillbaka, det finns inget bot...
    Du ÄR bra precis som du är, vare sig du har EDS eller inte!
    Många kramar från mig!!!

    SvaraRadera
  2. Ja, jag kan då säga att jag känner igen mig i det du skriver om att "lova förmycket". Jag är expert på att göra det å jag har ingen speciell diagnos, jag bara är sån. Fast, jag har blivit bättre men emellanåt händer det å då blir jag så ledsen på mig själv. Men det är ju som du säger, DU ÄR BRA SOM DU ÄR!!! Å, jag försöker lära mig det jag med. ;) En sak till, Du är otroligt KLOK oxå. Känner att jag lär mig väldigt mycket av det du delar med dig av!! Tack för det!!!! ;)
    Kramen, Maria

    SvaraRadera
  3. Det tar tid att acceptera. Man går genom en sorgeprocess med allt vad det innebär (förnekelse, ilska, sorg, tre steg bakåt och om igen....)
    Låt det ta tid. Dina vänner får helt enkelt lära sig att du är sjuk. De ska ju också gå genom att acceptera din sjukdom. För den drabbar ju faktiskt alla runt om oss. De som är dina vänner stannar kvar. Dessutom har jag kommit närmre flera vänner just pga sjukdomen. Det är som om vi börjat prata mer, dela med oss av det mest privata. Så jag är faktiskt av den inställningen att sjukdomen gjort mitt liv rikare. Men det tog tid innan jag kom hit. Har varit sjukpensionär i 13 år nu. Men jag är faktiskt nöjd med livet som det är. Hoppas du också kommer dit. Tills dess får du försöka låta allt ha sin gång, och njuta av de bra stunderna.
    Kram!

    SvaraRadera
  4. Jag håller med Renée, det tar tid för vissa & mindre för andra att bli vän med sin sjukdom. Det är mycket man ska gå igenom. Men helt klart så får man en annan syn på livet & tillvaron. Man lär sig uppskatta dom små sakerna & njta av livet.
    Jag försöker så gott det går att ta en dag i taget, orkar jag göra något nyttigt eller umgås är jag nöjd med det. Istället för att slå på mig själv & tala om för mig själv hur dålig jag är! Det blir man inte bättre människa av & mår absolut inte bättre av!!

    Du utvecklas hela tiden & är villig till förändringar & jobbar ed dig själv hela tiden så det kommer du nå mycket långt med!

    Att du har så ont nu beror nog på menstrationen. Har du kollat upp det med någon gynekolog att ha ex p-stav, spiral eller p-spruta som minskar mensen? Det är vad dom rekommenderar oss med EDS.

    Sv: Nu är tarzan hemma igen efter 1v & 4 dgr!!

    320 kr får jag betala för det missade beöket hos läkaren :( Det minsta jag behövde nu!

    Har jag inte fått någon OP tid än trots en ny remiss till annat sjukhus..!
    Bamsekram <3

    SvaraRadera