fredag 4 juni 2010

Jag vill hoppa bland molnen!

Lucas brukar ofta krypa ihop tätt intill Roffe och mysa, dela en macka eller kanske bara pussas lite,
jag tror han kommer bli en hundmänniska precis som mamma..

Att jag är inne i en sämre period går absolut inte att ta miste om. Ibland undrar jag vad folk tänker, tex grannar.. Ena dagen går jag ut med Roffe, och ser ut som vilken frisk människa som helst. För min värk syns ju inte utanpå om jag rör mig någorlunda som en frisk människa. Men när jag sen nästa dag sakta tar mig fram på kryckor, ett steg i taget, i lugn takt.. Vad tänker dom då?

Sånt kan jag grubbla på ibland. Det är jobbigt med ett handikapp som inte alltid syns utanpå. Sen kan det ju också vara så att jag rör mig ute bland folk, tex på stan i nåt ärende... och i andras ögon ser jag "pigg och fräsch ut" men i själva verket så har jag jätteont... Det är inte alltid så lätt för utomstående att förstå.

Vi pratade om det där på ALR vid ett tillfälle för någon vecka sedan. Om att acceptera tex sin sjukdom, sin smärta eller sitt handikapp. Acceptera att man inte klarar lika mycket som man brukat osv. Och att man många ggr känner frustration över att "andra" inte förstår. Det kan vara familj, vänner, läkare eller andra myndighetspersoner som Försäkringskassan osv.

Men om man inte själv kan acceptera att " det är så här det ser ut just nu", hur ska då någon annan kunna förstå? Jag tror att det är viktigt att man lägger det här på minnet. Att man måste förklara för andra hur man mår, man måste visa att man inte orkar, säga, tala om. Inte bita ihop. Och det allra viktigaste för MIN del är att jag måste lära mig att säga "nej, jag orkar inte, inte idag". Jag måste lära mig att planera in vila. För jag är väldigt bra på att planera in aktiviter, men mycket sämre på att inse att jag måste vila emellan dom.

Så mitt löfte till mig själv nu, är att planera in mer vila, lära mig säga nej, sålla bland sånt som är "måsten".

Det är inte lätt, men hur många tycker att en livsomställning är enkel? Långsiktiga förändringar är jobbiga och det tar tid att vänja sig.

Och jag vet, jag låter mycket klokare än jag är IRL. Egentligen är jag rätt puckad som inte kan leva upp till det som jag skriver om ha ha ha! men bloggen är som min ventil. Mitt sätt att bearbeta att jag numera har en kronisk sjukdom att ta hänsyn till.

Just nu känner jag mig som att jag är "sjuk" i EDS, men förhoppningsvis längre fram så kommer jag att se mig som en människa, som alla andra. Fast en människa som lever med EDS. Att inte låta sjukdomen styra över mig utan att istället bli vän med den.

Då tror jag att mitt liv blir mycket lättare och roligare att leva.

Eller vad tror ni, kloka människor därute?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar