tisdag 31 augusti 2010

Att inse att man inte är den man var

Det där med att "acceptera sin sjukdom"... hur ända in i vedhögen gör man det? HUUUUR ska jag någonsin kunna acceptera att jag inte orkar städa mitt eget hem, inte sköta veckohandling och alla matlagning själv, att inte orka baka en massa gott till sina barns födelsedagskalas....Säg mig det!

Jag arbetsträna nu 2 timmar per dag... det låter inte mycket.. men det ÄR väldigt mycket då man inte mår bra. Efter ett antal veckor nu på den otroligt trevliga och lärorika arbetsprövningen som jag nu är på, så inser jag att min kropp är inte som förut. Jag är inte den jag var förut, kommer aldrig att bli det heller.

Kliver upp vid 6 varje morgon. Jag och mannen hjälps åt med barnen på morgonen, och vid halv 8 så åker vi iväg till dagis. När vi lämnat barnen så åker vi vidare till mannens jobb, där lämnar jag av honom och jag sätter mig vid ratten och styr kosan mot mitt jobb. Sen jobbar jag 2 timmar, och har en liten fika paus där i mitten nångång. Jätte trevligt! Världens bästa arbetsplats. Kan berätta mer om den en annan gång.

Efter 2 timmars arbete, ett arbete som är väldigt lugnt, ingen stress och inga ljud utan allt är tyst och lugnt... så är min kropp fullständigt slut. Jag är så trött att det inte går att beskriva. Kroppen värker,ryggen värker.... och när jag kommer hem så sover jag ca 4 timmar innan det är dags att hämta barnen...

Det här innebär att jag inte orkar NÅGONTING här hemma. Ingen städning, ingen vika tvätt...ingen storhandling... ofta måste jag lägga mig igen då mannen och barnen kommit hem...

Jättejobbigt att hela tiden vara så slutkörd. På gränsen till att bryta ihop av utmattning varenda dag. Ska mitt liv vara så här?

I morgon har jag ett uppföljningsmöte med FK och AF. Kommer dom att förstå att min kropp inte klarar av så mkt jobb... Vad händer om jag inte orkar med?

I dagens Sverige finns ingen plats för oss som är sjuka och funktionshindrade. "Dom som inte arbetar är lata" "Alla kan arbeta"

Nä, jag håller på att gå in i väggen. Det är då ett som är säkert.

Det blir ett spännande möte imorgon.

7 kommentarer:

  1. Hello tjejen!
    Du har inte fått gå någon "acceptandkurs"?
    Om du har möjlighet så gör det, kan hjälpa lite på traven. Även om man aldrig kan acceptera fullt ut... Jag vet precis hur det är....

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Du måste ju säga väldigt tydligt hur du har det. Sök hjälp med städning oxå tycker jag! Visst att det är hårda regler men dom är faktiskt inte omänskliga. Jag fick ju sjukpension så helt kört är det nog inte. Var tydlig som sagt och säg precis som det är. Hopopas mötet går bra, lycka till!

    SvaraRadera
  3. Vännen, det låter som mig när du beskriver dej själv... Jag har inga barn men 2 hundar, 2 katter & en häst. Folk kan ju tycka att om jag klarar det så kan jag jobba. Men det funkar inte riktigt så! Utan dom skulle jag inte orka kämpa heller!

    Hoppas mötet går bra idag & att du inte är den duktiga! Utan talar om hur det VERKLIGEN ser ut i din vardag!! För det är meningen att ta reda på genom arbetsträningen!

    Ha det bäst ta hand om dej... Vet heller inte om jag kommer acceptera, men man får lära sig leva med det hur som helts. Genom att göra det så gör man sig sälv en tjänt.

    Bamsekram <3

    SvaraRadera
  4. Huvva, jag lider verkligen med dig! Det är nog så, att alla kan arbeta med något!?? MEN, till vilket pris!???? Det verkar som att dom inte tänkt på konsekvenserna av sina åsikter dom där politikerna. Det skulle va intressant om dom fick prova på hur det är med en kronisk sjukdom å bli tvingade å jobba å sen inte orka med familj å vänner å sånt som ger livskvallité. Huvva, hoppas det blir nån ändring i och med valet!!!
    StorKramen, Maria

    SvaraRadera
  5. Jag tycker du är en superkvinna om jag får säga/skriva det själv! Tänk på hur mycket som du egentligen gör fastän du har en sådan värk.

    Tänk på allt som du faktiskt klarat av sedan du fick din diagnos. Å något som du blivit bättre på är att lyssna på din kropp ;)

    Kramis

    SvaraRadera
  6. Man kommer nog aldrig riktigt att kunna acceptera det fullt ut, men om kommer åtminstone 75% på den vägen så är det kanske lite "lättare".

    Har du fått nog smärthanteringskurs/rehab? Jag ska på en sån på ett sjukhus och där ska jag få lära mig att hantera min värk/smärta och de problem som finns. Diagnos har jag inte fått än, men fått remiss till klinisk genetik och står på deras väntelista för tid.

    När jag har bra dagar orkar jag jobba mellan 4-6, men har jag riktigt dåliga dagar stannar jag hemma (är sjukskriven 25%) är det en halvbra dag då funkar jobbet ca 3 timmar....

    Det viktigaste i det hela är nog ändå att lära sig balansen mellan vila och aktivitet - men det är inte alltid så lätt med två små barn. Vet precis då jag var ensamstående mamma mellan att tösen var (född 93) 2 år, pojken (född 91) 4 år tills år 2006. Hade även hus själv.......kanske skulle skriva ett inlägg om detta...:-)

    SvaraRadera
  7. Du kan inte ändra tiderna så du börjar jobba senare? Jag vet inte hur du mår på morgnarna, men att gå upp vid 6 och åka hemifrån halv åtta hade tagit knäcken på mig för länge sen. Jag är glad att jag har ett jobb där jag börjar kl 9, det underlättar väldigt mycket eftersom jag är helt död på morgnarna. Att vara ledig en dag i veckan låter jättebra. Det är jag sen i våras, och jag mår mycket bättre. Jag förstår att det är mycket jobbigare för dig som har barn, och det kanske inte är lika lätt då att styra över sin tid.

    Hoppas du lyckas hitta en lösning som funkar för dig!

    SvaraRadera