torsdag 2 september 2010

Leva i slowmotion

En bloggvän till mig skriver ofta att jag måste leva i slowmotion. Jag försöker leva upp till detta och har hennes ord i åtanke. Men ändå är det så sjukt svårt att verkligen göra detta - att leva saaaaaaaakta.

Hur gör man? Betyder det att man ska gööööööööra aaaaaaaalltiiiiiiing väääääldiiiiiiigt låååååååångsamt?

Nja, inte nödvändigtvis. Jag tror att min vän menar att jag ska dra ner på tempot. Vila ofta, före och efter varje sak jag gör... inte boka upp mig för mycket. Inga måsten. Sätta mig själv först, om jag inte gör det så kan jag heller inte se till att mina barn och min familj får det som de behöver.

Att leva i "nuet" är svårt. Svårare än man tror. Ofta så är jag väldigt bra på att berätta för andra hur dom ska leva. Känner mig som värsta moraltanten. Så varför är det så svårt att leva upp till det som man själv står och predikar om? Ja säg det. Det undrar jag. Men ni ska veta att jag verkligen försöker lära mig leva mitt liv sakta och eftertänksamt.

Och tack vara alla Ni som läser, stöttar och peppar så kommer det nog att gå vägen. Det är jag helt säker på.

Har varit hemma idag från min arbetsträning. Det blev för mycket igår, dels mötet och sen åka och jobba direkt efter det. Ja, jag tog ju en liten lunchrast oxå såklart. Jag kände strax innan jag skulle åka hem från jobbet igår att min kropp var totalt slut, ryggen var trött, nästan krampade. Hade svårt att fokusera på bilkörningen hem. Har fått öka till maxdos på mina mediciner igen, bara för att orka med. Och ändå så har jag så ont att jag många gånger känner att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Även om jag tar min akutmedicin så är det inte alltid det hjälper, de smärtsamma muskelkramperna eller tröttheten om man kan beskriva det så, de lugnas ner ngt av akutmedicinen men särskilt effektiv är den inte.

Måste försöka ringa och få en tid hos min läkare. Det här håller inte. Jag har för ont hela tiden. Är för trött. Kan sova hela dagar... Har visserligen lärt mig att om jag är trött så finns det bara en sak att göra för att komma ur den förlamande tröttheten. Och det är att sova sova sova sova sova. Jo, det är faktiskt så. Och även om jag sover 4-5 timmar under dagen så är jag lika trött då klockan närmar sig 19 tiden på kvällen. Ofta somnar jag när jag lägger ett av barnen.

Skulle behöva en ande i flaskan nu, och en önskan - att få bli frisk.

Är jag självisk då? kanske borde jag önska fred och lycka på jorden eller nåt sådant... men men...
vem vill ha det så här?

2 kommentarer:

  1. Jodå, just så är det!!! Att leva i nuet, inte dra på sig för många måsten och framför allt; hela tiden tänka HUR MÅR JAG JUST NU??? Orkar jag dammsuga JUST NU? Är det värt att få ont av? Jag tycker verkligen du ska ansöka om hemtjänst, du behöver dom krafterna till annat, din familj till exempel.
    Sen en annan sak... Detta med att lära sig att inte sakna det man missar i livet utan vara glad för det man verkligen KAN! Det kanske är svårt men det går. Sen finns det ju så mycket hjälpmedel, min rullstol är mitt allt! Utan den skulle jag ju bli fjättrad vid min lägenhet.
    Du är ju så trött för att du gör alldeles för mycket på dagarna. Att bara leva och andas tar på krafterna... Tycker verkligen du ska gå till doktorn och be om hjälp. MEN... Medicin gör inte dig frisk, kom ihåg det, det bara bedövar din hjärna... Risken är att man gör för mycket och blir ÄNNU sämre...

    Jag hoppas du hittar en balans i livet, det kommer nog ska du se. Se bara möjligheterna!
    Många kramar från Renée

    SvaraRadera
  2. Nä, tycker inte alls att det är själviskt! Du har ju bara en kropp så det så!! ;) Känner igen det där med att va duktig på att tala om för andra, samma här. Det är svårare att leva efter samma "kloka ord" själv.
    Å, så jag hoppas att du får nån medicin som hjälper på alla sätt!
    Ta hand om dig!
    Kramen, Maria

    SvaraRadera