lördag 4 september 2010

Var sak har sin tid....

Är inte alls särskilt pigg nu. Om jag försöker se tillbaka så har det gått utför i ungefär drygt en vecka. Lite värre för varje dag, lite tröttare, lite ondare...

Nu måste jag använda kryckorna för att ens orka gå, eftersom det värker så mycket i knäna och i bäckenet. Men då jag dessutom igår fick min mens så antar jag att det kan finnas ett samband. Och det är väl rätt logiskt. Vet flera som blir sämre vid mens. Det måste ju ha med alla hormoner att göra. Tror jag.

Om man nu ska se nåt positivt med det hela så måste det ju innebära att jag kommer att bli bättre om en vecka igen. Måste nog ta upp det här också med min läkare då jag ska dit. Får nog skriva en liten lista för att komma ihåg allting.

Måste alltid skriva listor OM ALLTING! det jag inte skriver upp, det glömmer jag i nästa sekund. Lite läskigt är det faktiskt. En person kan ha sagt en sak till mig, tex ett klockslag eller kanske ett datum... och några timmar senare så har jag ingen som helst aning om vad människa sa. Läskigt men framförallt väldigt irriterande.

Det är som att ha en deg på jäsning i hjärnan.

Nåja, tillbaka till min hälsa. Den blir sämre och det suger! Jag saknar att kunna träna, jag saknar att kunna vara ute... det är inte coolt när man verkligen längtar efter en härlig promenad och när man gått ca 100 meter, bara känner att "nej, det här går inte, jag orkar inte, mina knän håller inte.... inte ryggen heller"

Det är inte coolt. Inte nånstans.

Ibland har jag tänkt på att OM jag satt i rullstol eller hade en permobil, så skulle jag kunna vara ute betydligt mer än jag är just nu då jag har en dålig period. Ibland har jag sådana tankar och de skrämmer mig. Inte för att jag ser nåt fel i att sitta i rullstol eller använda permobil.... det känns skrämmande eftersom det är MIG det handlar om...

En del av mig känner att jag kanske skulle må så mycket bättre i det stora hela, om jag slapp överanstränga knäna och bäckenet hela tiden. Men en del av mig skräms inför blotta tanken och det känns lite som att "om jag tillåter mig själv att använda rullstol, då har jag liksom accepterat, gett med mig... och vad händer då härnäst???" Hur mycket sämre kan man bli?

Fast det konstiga och märkliga i hela kråksången är att om jag då vaknar upp en dag och det känns skitbra! Då jag känner mig pigg, stark, utvilad och peppad på att ta tag i dagen... ja då tror jag att jag är odödlig och börjar planera hejvilt inför framtiden..... söka jobb.... kanske utbilda mig... omskola.. starta eget.... Det blir liksom som en berg och dal bana. Upp som en sol och ner som en pannkaka.... för efter en bra dag, eller bra period kommer ofta en sämre period.. då jag dimper ner i smärtträsket med huvudet före. Och så sitter jag fast där ett bra tag tills jag får en sådär solig och bra dag igen.

När och hur ska man komma "i fas" med sig själv?

Kanske är det så att var sak har sin tid...

Ja så är det nog.........

1 kommentar:

  1. Jag äter minipiller så jag slipper mensen. Skulle inte klara av att ha den då jag blev så jäkla dålig... Var helt down i två veckor av fyra både med värk och en fruktansvärd ilska. Be om nåt i den stilen för mens ska du banne mig inte ha!!!
    Kram

    SvaraRadera